Du saknas mig knoen...

Det är inte konstigt att man inte riktigt vill vara hemma. Tomt utan min vanliga följeslagare. Jag har ju nästan vant mig vid att kära C inte är med mig i veckorna men att nu bli utan Chipp också...

Det är väl bara att dra på sig städminen, svabba klart och hoppas att dagen går fort så jag snart kan få flytta in till Ida och Jocke och få sällskap (dock inte lika håriga men ändå...).

Så här bodde vi i förra veckan. Allt vi hade var en madrass. Men vi hade i alla fall varandra... Knoen och jag.

Fluffiga Chippen innan klippning. Som en björn...

En gosig nos att somna intill och vakna upp bredvid... Sen att man håller på att bli blind när man får en tass i ögat på morgonkvisten. Ja, det får man helt enkelt ta...

Ses i helgen kära Chipp och kära C!